Efter att som vanligt ha kollat helgonstatusen, återupptäckte jag plötsligt min...blogg? Till min förskräckelse upptäckte jag att jag tydligen skapat en blogg någon gång i våras, och att jag efter mitt sist inlägg i maj tydligen hade glömt bort den helt och hållet. Så, nu blir det ett nytt inlägg.
Jag har varit ute på promenad i dag, trots att mina ben inte vill samarbeta. Misstänker att jag fått någon slags inflammation i knäna, förmodligen p.g.a. en förkylning eller så... Det gör gruvligt ont om morgnarna, I tell you. Men, hur som haver, jag trotsade smärtan och gick ut för att röra lite på stjärten. Det kan gott behövas. Och det blir tydligare och tydligare för varje gång; promenader gör mig harmonisk. Jag var uppe i Brunnen [ett litet übermysigt område här i Holsbybrunn] och travade, snön föll på ett mysigt men högst enerverande sätt [fick snö i ögonen HELA tiden] och allt var frid och fröjd. Skillnaden mellan Vetlanda och Stockholm är människorna; här är alla så trevliga, saktar ner bilen när de passerar en för att inte stänka upp snö och slask på en, hälsar glatt på allt och alla...och i Stockholm är det tvärtom. I mångt och mycket.
Jag är fan inte skapt för ett liv i Stockholm. Jag blir bara sur/upprörd/ångestfylld när jag är ute och knallar i Stockholm. Här blir jag harmonisk. I Stockholm är jag född, och i Småland ska jag dö. Eller...nåt.
Jag längtar efter min bojfränd. Nu får han faktiskt sluta jobba, tycker jag...
Kja-am på deh!
onsdag 10 december 2008
tisdag 6 maj 2008
söndag 4 maj 2008
Vem ska trösta Knyttet?
"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes Mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta Knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset, grå och kall
stack Knyttet ut en ängslig nos och gnydde
- han hade klarat sig i alla fall -
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han - snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och Knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem ska trösta Knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fyllt av nya, mycket lyckligare knytt?
Och Knyttet gick och gick men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för Knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dig?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och Mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men Knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.
Och Knyttets nya skor var väldigt trånga
och kappsäcken var tung och solen sken.
När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av Knyttets ben,
han satte sig på kappsäcken och sa:
den är nog ändå rysligt bra att ha.
Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta Knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång?
Och Knyttet gick med trötta ben mot väster
han var så ensam som ett knytt kan bli.
Där satt en glad hemul med sina gäster
och tände på ett stort fyrverkeri.
Varenda en bar blommor i sin svans
och inne under träden var det dans
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong
Hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör
men ingen såg att Knyttet kom och stod där utanför.
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de ser att du är här!
Så gick det lilla knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit
Han satte sig försiktigt ner i sanden
och tänkte, o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.
Långt bort var hemulerna med stora tunga steg
och Mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.
Och Knyttet tog av skorna och han suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta Knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?
Men ute i Atlantens svarta vatten
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden frampå natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men Knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
”...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen...
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...”
Och Knyttet gömde brevet i sin ficka,
det första brev han nånsin hade fått,
dessutom var det skrivet av en flicka
och detta gjorde Knyttet mycket gott.
Han blev med ens så modig, stark och glad,
han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den
och rodde ut på havet i den långa dyningen,
två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i
och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli
när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt
och allt blir annorlunda, och förtrollande och nytt!
På morgonen var hela himlen mulen
och stora valar blåste överallt
och mitt i havet plaskade hemulen
och hojtade: nej fy vad det är kallt!
Och Knyttet sa: jag tycker absolut
att vi har träffats någon gång förut!
En festklädd filifjonka åkte vinkande förbi
och sex himmelsklädda båtar med nio homsor i,
den femte homsan hälsade på Knyttet som skrek: hej,
o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mej!
Tänk om man finge stanna för att prata lite mer,
men vem ska trösta Skruttet om jag sällskapar med er?
Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och Knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.
När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll
De hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes Mårrans hemska rop
och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!
Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans
och Mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt Skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.
De sågo under tystnad på varandra,
ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.
Kanhända Knyttet inte är att klandra
för att han blev så svag i sina ben -
Förlorad i sin blyghet sade han: jag skriver vad jag menar...
och försvann. Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet
om hemulen och om snäckan som var så vit och slät
om funderingar på havet och om hur rädd han blev...
men hur han än förklarade så blev det inget brev.
Jag ber dig, käre läsare, att trösta båda två,
o, skriv ett brev från Knyttet så att Skruttet kan förstå!
När Skruttet läst sitt brev med mycken möda
[hon hade särskilt svårt med Knyttets namn]
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och Skruttet flög helt glatt i Knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i Filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt,
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer."
- Vem ska trösta Knyttet?, Tove Jansson
Jag minns en vårdag ute på Husarö, när jag och Annika satt ute på altanen, insvepta i filtar med varm choklad och ungsvarma mackor - då läste Annika den här boken för mig. Jag var nog då egentligen för liten för att kunna förstå hur vackert skriven den är, men desto högre värdesätter jag den nu. Sorg och trygghet går hand i hand genom varenda rad. För vem fan ska trösta det knytt som inte hittar ett skrutt? Jag vet inte.
Jag undrar vem jag är; Skruttet eller Knyttet? Den rädde som räddar eller den rädde som räddas? Jag har mött en hel del skrutt och knytt sen jag först hörde om dem i den här berättelsen, och jag älskar dem allihop.
Ni behöver inte vara rädda. Jag ska trösta er. Jag är lika ensam och rädd som ni är.
Jag förstår dock inte detta hat mot Mårran. Vad har hon gjort för fel? Hon är bara ensam. Oförstådd. Frusen. Hon skriker för att hon vill höras. Ju. Att ingen förstår...
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes Mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta Knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset, grå och kall
stack Knyttet ut en ängslig nos och gnydde
- han hade klarat sig i alla fall -
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han - snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och Knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem ska trösta Knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fyllt av nya, mycket lyckligare knytt?
Och Knyttet gick och gick men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för Knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dig?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och Mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men Knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.
Och Knyttets nya skor var väldigt trånga
och kappsäcken var tung och solen sken.
När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av Knyttets ben,
han satte sig på kappsäcken och sa:
den är nog ändå rysligt bra att ha.
Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta Knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång?
Och Knyttet gick med trötta ben mot väster
han var så ensam som ett knytt kan bli.
Där satt en glad hemul med sina gäster
och tände på ett stort fyrverkeri.
Varenda en bar blommor i sin svans
och inne under träden var det dans
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong
Hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör
men ingen såg att Knyttet kom och stod där utanför.
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de ser att du är här!
Så gick det lilla knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit
Han satte sig försiktigt ner i sanden
och tänkte, o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.
Långt bort var hemulerna med stora tunga steg
och Mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.
Och Knyttet tog av skorna och han suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta Knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?
Men ute i Atlantens svarta vatten
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden frampå natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men Knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
”...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen...
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...”
Och Knyttet gömde brevet i sin ficka,
det första brev han nånsin hade fått,
dessutom var det skrivet av en flicka
och detta gjorde Knyttet mycket gott.
Han blev med ens så modig, stark och glad,
han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den
och rodde ut på havet i den långa dyningen,
två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i
och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli
när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt
och allt blir annorlunda, och förtrollande och nytt!
På morgonen var hela himlen mulen
och stora valar blåste överallt
och mitt i havet plaskade hemulen
och hojtade: nej fy vad det är kallt!
Och Knyttet sa: jag tycker absolut
att vi har träffats någon gång förut!
En festklädd filifjonka åkte vinkande förbi
och sex himmelsklädda båtar med nio homsor i,
den femte homsan hälsade på Knyttet som skrek: hej,
o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mej!
Tänk om man finge stanna för att prata lite mer,
men vem ska trösta Skruttet om jag sällskapar med er?
Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och Knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.
När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll
De hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes Mårrans hemska rop
och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!
Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans
och Mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt Skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.
De sågo under tystnad på varandra,
ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.
Kanhända Knyttet inte är att klandra
för att han blev så svag i sina ben -
Förlorad i sin blyghet sade han: jag skriver vad jag menar...
och försvann. Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet
om hemulen och om snäckan som var så vit och slät
om funderingar på havet och om hur rädd han blev...
men hur han än förklarade så blev det inget brev.
Jag ber dig, käre läsare, att trösta båda två,
o, skriv ett brev från Knyttet så att Skruttet kan förstå!
När Skruttet läst sitt brev med mycken möda
[hon hade särskilt svårt med Knyttets namn]
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och Skruttet flög helt glatt i Knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i Filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt,
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer."
- Vem ska trösta Knyttet?, Tove Jansson
Jag minns en vårdag ute på Husarö, när jag och Annika satt ute på altanen, insvepta i filtar med varm choklad och ungsvarma mackor - då läste Annika den här boken för mig. Jag var nog då egentligen för liten för att kunna förstå hur vackert skriven den är, men desto högre värdesätter jag den nu. Sorg och trygghet går hand i hand genom varenda rad. För vem fan ska trösta det knytt som inte hittar ett skrutt? Jag vet inte.
Jag undrar vem jag är; Skruttet eller Knyttet? Den rädde som räddar eller den rädde som räddas? Jag har mött en hel del skrutt och knytt sen jag först hörde om dem i den här berättelsen, och jag älskar dem allihop.
Ni behöver inte vara rädda. Jag ska trösta er. Jag är lika ensam och rädd som ni är.
Jag förstår dock inte detta hat mot Mårran. Vad har hon gjort för fel? Hon är bara ensam. Oförstådd. Frusen. Hon skriker för att hon vill höras. Ju. Att ingen förstår...
måndag 28 april 2008
Mezzanine
Gästade Rebeccas klass vernissage i dag. Alla fotografer var ju oerhört begåvade; en massa fina bilder, alla helt olika trots att alla behandlade samma tema. Fina bilder. Gott vin. Väldigt trevligt att träffa Rebecca igen, också. Det var ju, pinsamt nog, ett bra tag sen sist... Men nu bor tösen här i Stockholm så fler tillfällen kommer väl ges.
För tillfället gör jag vad jag alltid gör; dricker te, äter risenta och lyssnar på musik. Dagen till ära lyssnas Massive Attack, och just nu "Teardrop". Underbar låt.
Love, love is a verb
Love is a doing word
Fearless on my breath
Gentle impulsions
Shakes me, makes me lighter
Fearless on my breath
Teardrop on the fire
Fearless on my breath
För tillfället gör jag vad jag alltid gör; dricker te, äter risenta och lyssnar på musik. Dagen till ära lyssnas Massive Attack, och just nu "Teardrop". Underbar låt.
Love, love is a verb
Love is a doing word
Fearless on my breath
Gentle impulsions
Shakes me, makes me lighter
Fearless on my breath
Teardrop on the fire
Fearless on my breath
söndag 27 april 2008
Eklekticismen?
I går var det ett slags försenat födelsedagsbaluns hemma hos Jonas. Det var då alltså Linnéa, hädanefter kallad för "den vite bögen", som fyllde 20 för ett par veckor sedan och detta behövde firas om litegrann. Ni vet hur det är.
Balunset var trevligt, minsann. Det var många bra människor som gästade festen och det avgör ju det hela. Min del i det hela var mest att sitta på TV-bänken och dricka öl, röka sönder halsen och med hes, frustrerad stämma gorma: "Jonas, spela Bathory för fan!! EQUIMANTHORN!!"
Moa, hon joggade mest in och ut ur köket och ville ha "en till klump", Soma var full och åt upp värdens kyckling direkt från skrovet, den vite bögen sjöng bara "för jag har bajsat mitt på vägen" med en sällsam inlevelse, Anders försökte spela mungiga men misslyckades fatalt och Ceder verkade mest bara vilja skada Jonas lite så där "apropå ingenting". Resten av folket...ja, vem fan vet vad de gjorde. Sjöng Cornelis?
I dag är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Jag har försökt plugga en aning [Kultur- och idéhistoria-prov imorgon, om romantiken och realismen] men det går verkligen inte. Totalt omöjligt. Det tog mig 15 minuter att läsa ett litet stycke ur ett av häftena, och när jag väl var klar så insåg jag att jag inte hade någon som helst aning om vad det var jag just hade läst. Så, jag får väl anta att jag kommer ha lite problem imorgon. Men jag är alldeles, alldeles för trött för att bry mig om det.
Min dag hittills? Liggandes med täcke och kudde i soffan, ätandes avokado- och räksallad med tillhörande vitlöksbröd, slötittandes på Stolthet och Fördom. Ack, jag är så kär i Mr Darcy... Helt otypiskt och okvinnligt, inte sant? Äh, håll käft. Jag har fitta, alltså älskar jag Mr Darcy. Inte ens Descartes hade kunnat göra en bättre filosofisk sats...
God afton.
Balunset var trevligt, minsann. Det var många bra människor som gästade festen och det avgör ju det hela. Min del i det hela var mest att sitta på TV-bänken och dricka öl, röka sönder halsen och med hes, frustrerad stämma gorma: "Jonas, spela Bathory för fan!! EQUIMANTHORN!!"
Moa, hon joggade mest in och ut ur köket och ville ha "en till klump", Soma var full och åt upp värdens kyckling direkt från skrovet, den vite bögen sjöng bara "för jag har bajsat mitt på vägen" med en sällsam inlevelse, Anders försökte spela mungiga men misslyckades fatalt och Ceder verkade mest bara vilja skada Jonas lite så där "apropå ingenting". Resten av folket...ja, vem fan vet vad de gjorde. Sjöng Cornelis?
I dag är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Jag har försökt plugga en aning [Kultur- och idéhistoria-prov imorgon, om romantiken och realismen] men det går verkligen inte. Totalt omöjligt. Det tog mig 15 minuter att läsa ett litet stycke ur ett av häftena, och när jag väl var klar så insåg jag att jag inte hade någon som helst aning om vad det var jag just hade läst. Så, jag får väl anta att jag kommer ha lite problem imorgon. Men jag är alldeles, alldeles för trött för att bry mig om det.
Min dag hittills? Liggandes med täcke och kudde i soffan, ätandes avokado- och räksallad med tillhörande vitlöksbröd, slötittandes på Stolthet och Fördom. Ack, jag är så kär i Mr Darcy... Helt otypiskt och okvinnligt, inte sant? Äh, håll käft. Jag har fitta, alltså älskar jag Mr Darcy. Inte ens Descartes hade kunnat göra en bättre filosofisk sats...
God afton.
torsdag 24 april 2008
VÅR
Nu är det fanemej vår, så jag valde att renovera bloggen en aning. Svart går inte ihop med vår. Det gör vitt. Av någon jävla anledning.
Jotack, det är rätt bra med mig. Väl. Men det orkar jag inte prata om, för då blir jag bara nedstämd. Jag tänkte istället prata lite om vett och etikett. Vad hände med den? Allvarligt talat? Nuförtiden går det inte ens att lägga all skuld på "dagens ungdom" utan gnället måste numera innefatta allting på två ben [för det som har fler än två ben är ju antingen något slags djur eller en jävligt missbildad individ, och någon som är jävligt missbildad kan gott få vara otrevlig och bitter; men djur då? Djur är djur, och så var det bra med det]. I dag när jag, med ondskefull-tandhygienists-relaterad munvärk [eller rättare: tandköttsvärk], i godan ro satt på 3:an på väg till Slussen, blev jag närmast lemlästad av ett 30-år-och-jävligt-lyckad-och-framgångsrikt as. Aset i fråga, som satt på sätet bredvid mig, hade inte någon vidare lyckad ta-sig-av-bussen-teknik. Kan man lugnt säga. Jag blev nästan knuffad av sätet och armbågad rakt i nyllet av detta as - och då, tänker ni alla, då måste man ju ha fått någon slags stressad och oärlig men likt förbannat regelrätt ursäkt av aset, men - hör och häpna - absolut inte. Nej nej. Inte alls. Nada. Null. Zéro. Det jävla pungot gav mig inte ens en liten, liten ursäktande nick, det förbannade svinet såg knappt ens på mig.
Jag blev lite irriterad. Slightly. Det här kanske är en ovanligt omodern och bakåtsträvande inställning, men jag anser ändå att om man nu av misstag råkar misshandla en människa så bör man väl ändå be om ursäkt, som för att påpeka att det inte alls var med meningen? Är det verkligen så svårt att säga: "hoppsansa, förlåt mig!" när man av misstag, p.g.a. ens egen klumpighet, råkat golva en stackars oförberedd, morgontrött krake?
Ptja. Det kanske är mig det är fel på. Men jag tänker i alla fall fortsätta att be om ursäkt när jag, ej illa menat, på något sätt gjort det lite svårt för någon annan.
Det är fruktansvärt beklagligt att det blev så här. Ack, så fel allt har blivit.
Nåväl. Mot Sheerwoodskogen!
PS. Är äntligen klar med min uppsats om Sally Mann. Den smått morbida bilden jag analyserade:
Jotack, det är rätt bra med mig. Väl. Men det orkar jag inte prata om, för då blir jag bara nedstämd. Jag tänkte istället prata lite om vett och etikett. Vad hände med den? Allvarligt talat? Nuförtiden går det inte ens att lägga all skuld på "dagens ungdom" utan gnället måste numera innefatta allting på två ben [för det som har fler än två ben är ju antingen något slags djur eller en jävligt missbildad individ, och någon som är jävligt missbildad kan gott få vara otrevlig och bitter; men djur då? Djur är djur, och så var det bra med det]. I dag när jag, med ondskefull-tandhygienists-relaterad munvärk [eller rättare: tandköttsvärk], i godan ro satt på 3:an på väg till Slussen, blev jag närmast lemlästad av ett 30-år-och-jävligt-lyckad-och-framgångsrikt as. Aset i fråga, som satt på sätet bredvid mig, hade inte någon vidare lyckad ta-sig-av-bussen-teknik. Kan man lugnt säga. Jag blev nästan knuffad av sätet och armbågad rakt i nyllet av detta as - och då, tänker ni alla, då måste man ju ha fått någon slags stressad och oärlig men likt förbannat regelrätt ursäkt av aset, men - hör och häpna - absolut inte. Nej nej. Inte alls. Nada. Null. Zéro. Det jävla pungot gav mig inte ens en liten, liten ursäktande nick, det förbannade svinet såg knappt ens på mig.
Jag blev lite irriterad. Slightly. Det här kanske är en ovanligt omodern och bakåtsträvande inställning, men jag anser ändå att om man nu av misstag råkar misshandla en människa så bör man väl ändå be om ursäkt, som för att påpeka att det inte alls var med meningen? Är det verkligen så svårt att säga: "hoppsansa, förlåt mig!" när man av misstag, p.g.a. ens egen klumpighet, råkat golva en stackars oförberedd, morgontrött krake?
Ptja. Det kanske är mig det är fel på. Men jag tänker i alla fall fortsätta att be om ursäkt när jag, ej illa menat, på något sätt gjort det lite svårt för någon annan.
Det är fruktansvärt beklagligt att det blev så här. Ack, så fel allt har blivit.
Nåväl. Mot Sheerwoodskogen!
PS. Är äntligen klar med min uppsats om Sally Mann. Den smått morbida bilden jag analyserade:
onsdag 2 januari 2008
Brev till samhället
Jag läser "Brev till samhället" av Eric Ericson, och det är den där sortens skitnödiga komik som bara fungerar när man verkligen inte har något bättre att jämföra med. Jag tycker om den, det finns vissa roliga saker, men det känns mest som att jag endast läser den för att ha något alls att läsa. Vilket i och för sig är märkligt, med tanke på hur mycket böcker jag har som jag inte läst än.
Nåväl. Det är ett nytt jävla år.
[Utdrag ur "Brev till samhället", som går ut på att en kille skriver oseriösa brev till olika företag/grupper/verksamheter o.s.v., och man får även läsa svaren på dom knäppa breven:]
"Kavli
Jag har vid upprepade tillfällen använt er naturella mjukost som hudsalva när min ordinarie hudsalva inte funnits tillgänglig. Jag har då smörjt in armar och delar av ansiktet. I samband med behandling med er produkt har jag fått utslag på armar och i ansikte. Jag är övertygad om att det är kemiska preparat i era produkter som inte är hälsosamma och anser att ni borde göra djurförsök omedelbart, eller ha någon form av varningstext på era förpackningar, liksom på cigarettpaket. I väntan på svar från er undviker jag era produkter.
Varma hösthälsningar,
Eric Ericson"
[Svaret:]
"Hej Eric!
Ursäkta att det dröjt med svaret men vi måste erkänna att vi inte riktigt visste vad vi skulle svara på en sån här fråga. Vi finner det märkligt hur Ni använder produkten. Livsmedel är i allmänhet avsett att förtäras och inte för "utvärtes bruk".
Ifall Ni upplever obehag av att använda mildost som hudsalva kan vi bara rekommendera Dig att sluta använda den som det. Den har aldrig varit avsedd som hudkräm utan som pålägg.
Våra produkter består av, för livsmedel godkända råvaror och tillsatser, och anses helt ofarliga i dessa koncentrationer.
Har du ytterligare frågor är du välkommen att kontakta oss igen.
Med vänliga hälsningar,
O. Kavli AB"
Haha. Det där svaret är helt underbart.
Nåväl. Det är ett nytt jävla år.
[Utdrag ur "Brev till samhället", som går ut på att en kille skriver oseriösa brev till olika företag/grupper/verksamheter o.s.v., och man får även läsa svaren på dom knäppa breven:]
"Kavli
Jag har vid upprepade tillfällen använt er naturella mjukost som hudsalva när min ordinarie hudsalva inte funnits tillgänglig. Jag har då smörjt in armar och delar av ansiktet. I samband med behandling med er produkt har jag fått utslag på armar och i ansikte. Jag är övertygad om att det är kemiska preparat i era produkter som inte är hälsosamma och anser att ni borde göra djurförsök omedelbart, eller ha någon form av varningstext på era förpackningar, liksom på cigarettpaket. I väntan på svar från er undviker jag era produkter.
Varma hösthälsningar,
Eric Ericson"
[Svaret:]
"Hej Eric!
Ursäkta att det dröjt med svaret men vi måste erkänna att vi inte riktigt visste vad vi skulle svara på en sån här fråga. Vi finner det märkligt hur Ni använder produkten. Livsmedel är i allmänhet avsett att förtäras och inte för "utvärtes bruk".
Ifall Ni upplever obehag av att använda mildost som hudsalva kan vi bara rekommendera Dig att sluta använda den som det. Den har aldrig varit avsedd som hudkräm utan som pålägg.
Våra produkter består av, för livsmedel godkända råvaror och tillsatser, och anses helt ofarliga i dessa koncentrationer.
Har du ytterligare frågor är du välkommen att kontakta oss igen.
Med vänliga hälsningar,
O. Kavli AB"
Haha. Det där svaret är helt underbart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
