VÅR

Nu är det fanemej vår, så jag valde att renovera bloggen en aning. Svart går inte ihop med vår. Det gör vitt. Av någon jävla anledning.

Jotack, det är rätt bra med mig. Väl. Men det orkar jag inte prata om, för då blir jag bara nedstämd. Jag tänkte istället prata lite om vett och etikett. Vad hände med den? Allvarligt talat? Nuförtiden går det inte ens att lägga all skuld på "dagens ungdom" utan gnället måste numera innefatta allting på två ben [för det som har fler än två ben är ju antingen något slags djur eller en jävligt missbildad individ, och någon som är jävligt missbildad kan gott få vara otrevlig och bitter; men djur då? Djur är djur, och så var det bra med det]. I dag när jag, med ondskefull-tandhygienists-relaterad munvärk [eller rättare: tandköttsvärk], i godan ro satt på 3:an på väg till Slussen, blev jag närmast lemlästad av ett 30-år-och-jävligt-lyckad-och-framgångsrikt as. Aset i fråga, som satt på sätet bredvid mig, hade inte någon vidare lyckad ta-sig-av-bussen-teknik. Kan man lugnt säga. Jag blev nästan knuffad av sätet och armbågad rakt i nyllet av detta as - och då, tänker ni alla, då måste man ju ha fått någon slags stressad och oärlig men likt förbannat regelrätt ursäkt av aset, men - hör och häpna - absolut inte. Nej nej. Inte alls. Nada. Null. Zéro. Det jävla pungot gav mig inte ens en liten, liten ursäktande nick, det förbannade svinet såg knappt ens på mig.

Jag blev lite irriterad. Slightly. Det här kanske är en ovanligt omodern och bakåtsträvande inställning, men jag anser ändå att om man nu av misstag råkar misshandla en människa så bör man väl ändå be om ursäkt, som för att påpeka att det inte alls var med meningen? Är det verkligen så svårt att säga: "hoppsansa, förlåt mig!" när man av misstag, p.g.a. ens egen klumpighet, råkat golva en stackars oförberedd, morgontrött krake?

Ptja. Det kanske är mig det är fel på. Men jag tänker i alla fall fortsätta att be om ursäkt när jag, ej illa menat, på något sätt gjort det lite svårt för någon annan.

Det är fruktansvärt beklagligt att det blev så här. Ack, så fel allt har blivit.


Nåväl. Mot Sheerwoodskogen!



PS. Är äntligen klar med min uppsats om Sally Mann. Den smått morbida bilden jag analyserade: