Mezzanine

Gästade Rebeccas klass vernissage i dag. Alla fotografer var ju oerhört begåvade; en massa fina bilder, alla helt olika trots att alla behandlade samma tema. Fina bilder. Gott vin. Väldigt trevligt att träffa Rebecca igen, också. Det var ju, pinsamt nog, ett bra tag sen sist... Men nu bor tösen här i Stockholm så fler tillfällen kommer väl ges.

För tillfället gör jag vad jag alltid gör; dricker te, äter risenta och lyssnar på musik. Dagen till ära lyssnas Massive Attack, och just nu "Teardrop". Underbar låt.

Love, love is a verb
Love is a doing word
Fearless on my breath
Gentle impulsions
Shakes me, makes me lighter
Fearless on my breath

Teardrop on the fire
Fearless on my breath

Eklekticismen?

I går var det ett slags försenat födelsedagsbaluns hemma hos Jonas. Det var då alltså Linnéa, hädanefter kallad för "den vite bögen", som fyllde 20 för ett par veckor sedan och detta behövde firas om litegrann. Ni vet hur det är.
Balunset var trevligt, minsann. Det var många bra människor som gästade festen och det avgör ju det hela. Min del i det hela var mest att sitta på TV-bänken och dricka öl, röka sönder halsen och med hes, frustrerad stämma gorma: "Jonas, spela Bathory för fan!! EQUIMANTHORN!!"
Moa, hon joggade mest in och ut ur köket och ville ha "en till klump", Soma var full och åt upp värdens kyckling direkt från skrovet, den vite bögen sjöng bara "för jag har bajsat mitt på vägen" med en sällsam inlevelse, Anders försökte spela mungiga men misslyckades fatalt och Ceder verkade mest bara vilja skada Jonas lite så där "apropå ingenting". Resten av folket...ja, vem fan vet vad de gjorde. Sjöng Cornelis?

I dag är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Jag har försökt plugga en aning [Kultur- och idéhistoria-prov imorgon, om romantiken och realismen] men det går verkligen inte. Totalt omöjligt. Det tog mig 15 minuter att läsa ett litet stycke ur ett av häftena, och när jag väl var klar så insåg jag att jag inte hade någon som helst aning om vad det var jag just hade läst. Så, jag får väl anta att jag kommer ha lite problem imorgon. Men jag är alldeles, alldeles för trött för att bry mig om det.
Min dag hittills? Liggandes med täcke och kudde i soffan, ätandes avokado- och räksallad med tillhörande vitlöksbröd, slötittandes på Stolthet och Fördom. Ack, jag är så kär i Mr Darcy... Helt otypiskt och okvinnligt, inte sant? Äh, håll käft. Jag har fitta, alltså älskar jag Mr Darcy. Inte ens Descartes hade kunnat göra en bättre filosofisk sats...

God afton.

VÅR

Nu är det fanemej vår, så jag valde att renovera bloggen en aning. Svart går inte ihop med vår. Det gör vitt. Av någon jävla anledning.

Jotack, det är rätt bra med mig. Väl. Men det orkar jag inte prata om, för då blir jag bara nedstämd. Jag tänkte istället prata lite om vett och etikett. Vad hände med den? Allvarligt talat? Nuförtiden går det inte ens att lägga all skuld på "dagens ungdom" utan gnället måste numera innefatta allting på två ben [för det som har fler än två ben är ju antingen något slags djur eller en jävligt missbildad individ, och någon som är jävligt missbildad kan gott få vara otrevlig och bitter; men djur då? Djur är djur, och så var det bra med det]. I dag när jag, med ondskefull-tandhygienists-relaterad munvärk [eller rättare: tandköttsvärk], i godan ro satt på 3:an på väg till Slussen, blev jag närmast lemlästad av ett 30-år-och-jävligt-lyckad-och-framgångsrikt as. Aset i fråga, som satt på sätet bredvid mig, hade inte någon vidare lyckad ta-sig-av-bussen-teknik. Kan man lugnt säga. Jag blev nästan knuffad av sätet och armbågad rakt i nyllet av detta as - och då, tänker ni alla, då måste man ju ha fått någon slags stressad och oärlig men likt förbannat regelrätt ursäkt av aset, men - hör och häpna - absolut inte. Nej nej. Inte alls. Nada. Null. Zéro. Det jävla pungot gav mig inte ens en liten, liten ursäktande nick, det förbannade svinet såg knappt ens på mig.

Jag blev lite irriterad. Slightly. Det här kanske är en ovanligt omodern och bakåtsträvande inställning, men jag anser ändå att om man nu av misstag råkar misshandla en människa så bör man väl ändå be om ursäkt, som för att påpeka att det inte alls var med meningen? Är det verkligen så svårt att säga: "hoppsansa, förlåt mig!" när man av misstag, p.g.a. ens egen klumpighet, råkat golva en stackars oförberedd, morgontrött krake?

Ptja. Det kanske är mig det är fel på. Men jag tänker i alla fall fortsätta att be om ursäkt när jag, ej illa menat, på något sätt gjort det lite svårt för någon annan.

Det är fruktansvärt beklagligt att det blev så här. Ack, så fel allt har blivit.


Nåväl. Mot Sheerwoodskogen!



PS. Är äntligen klar med min uppsats om Sally Mann. Den smått morbida bilden jag analyserade: